novey

Kanske är det sant som de alla tre har sagt? Jag vet inte varför men känslan av uppgivenhet,omöjlighet och misslyckande leder till att jag blir likgiltig som en trulig sextonåring. Jag har alltid hållt en distans till vissa saker,relationer och känslor. jag är inte den som satsar allt på ett kort. jag spelar aldrig för mer än jag har råd att förlora.

Jag pratade med L igår i bilen till kullen. vi sa inte så mycket egentligen och diskussionen blev inte ingående men det som sades var helt enkelt konstateranden och L är aldrig den som kommer med krystade uppmuntranden eller svar som "neej,men så ska du inte tänka!".  Hon säger istället saker som "ja,så var det nog" och "kanske var det dumt,men vi vet ju bättre nu?" eller "du ska inte ångra något".
Hon kan lyssna på det sätt man ska lyssna på.

För jag vet ju varför det blivit som det alltid blivit och jag gjort som jag gjort. För att någonstans i min kropp finns det någon som är less på att vara den som ska fixa, medla,hålla ihop ,översläta och få det att fungera. kanske är det först i efterhand man förstår hur trött man varit? jag är så less på att ställa upp och vara ett stöd. jag är så orättvis nu men jag är även så less på självömkan som leder till att människor runt omkring får smyggrina i duschen eftersom de inte får någon plats och eftersom deras tårar varken räknas eller är berättigade.

så tyvärr gör det riktigt ont. när någon säger att man inte bryr sig. och jag upplever det så orättvist att jag bara tyvärr stänger av. och jag blir nog kall,precis som ni har sagt.
men sanningen är att jag bryr mig så mycket att jag blir helt utmattad. jag vrider mig ut och in ibland för att andra ska må bra. men det märks tydligen inte. för då skulle jag inte fått höra de där orden igen. så kanske jag ska sluta bry mig så mycket? kanske ska jag, som Alex schulman sa i ett helt annat sammanhang, "spara på hjärtslagen,för de kan komma att behövas"?

Kanske ska man spara på hjärtslagen till de som hör dem?
Och hur fel det än må låta,så är det ibland skönt att dricka de där vinet som försiktigt bäddar in spretiga känslor i varm bomull och tillåter tanken "det får bli som det blir,jag struntar faktiskt i det".

Men jag älskar S. Jag vill vara allt för han. jag hoppas jag lyckas.