Irritationsobjekt.

Jag är en kvinna som är ganska jämn i humöret. Jag upprörs sällan av petitesser och kan för det mesta sätta saker och ting i större perspektiv vilket i de flesta fall gör att man upptäcker att det inte är någon mening att bli arg och irriterad över småsaker. Iallafall inte längre än i sisådär  3-4 minuter. Något har man ju lärt sig av Mia Thörnblom och gänget som menar att om man ofta och dagligen stör sig på andra människor så sitter problemet ofta i grund och botten inom dig själv. Helt rätt,tror jag. Idag har jag dock kännt att det har puttrat och bubblat inom mig av irritation. Kanske är det för jag var inne på min femte arbetdag innan ledighet och jag var trött och lite omotiverad men fler än en gång under denna dag har jag haft lust att bara ställa mig rakt upp och ner och vråla MEN COME ON VA!!?

1. Jag blir irriterad över folk som säger saker och poängterar att det är "i all välmening" fast man efteråt inte alls känner att det var i välmening för dig. Om man säger något för att vara snäll så behöver man ofta inte ens nämna att det var "i all välmening". 

2. Självutnämnda parkeringsvakter. Vad less man blir. Var finns parkeringsförbudskylten? Va? Vad är det som gör att det så gott som i varje hyreshus finns någon eller några som utnämnt sig själva till hyresvärdar alt. ordningsvakter för huset? Vad är det som gör att  dessa personers får sätta upp regler för resten av de boende i huset bara för att de själva har ideér om hur saker och ting ska vara? 

3. Vuxna människor som beter sig som riktiga snorungar. (ni ser,nu har jag kommit igång ordentligt!).
På min arbetsplats tillämpar vi något som heter önskeschema. Detta innebär att man får lägga sitt eget schema för 10 veckor i taget och två personer sedan sitter och kämpar för att tillgodose allas önskemål om eftermiddagsturer,förmiddagar och ledighet i största möjliga mån samtidigt som arbetsplatsen måste ha tillräcklig bemanning varje dag. Inget lätt jobb med andra ord. inte tacksamt heller. Man behöver ju inte vara hjärnkirurg för att fatta att man inte kan lägga sitt schema för 10 veckor och sedan få PRECIS så som man önskade. Det handlar självklart om att ge och ta, flytta något skift här och byta något skift där. 

Ändå sitter alltid några personer (dessutom alltid samma personer) och gnäller i fikarummet om att de minsann fått byta tre skift och det här med önskeschema inte är någon idé om det ska vara på detta viset. Dessa personers schemarader är heliga och man märker att de schemaansvariga bävar för att ändra något skift för dessa personer. Istället får de som inte säger så mycket/tänker som vuxna människor/för längesen har blivit pissless på allt tjöt ändra sina schemarader till oigenkännlighet eftersom schemapoliserna minsann inte tänker byta en förmiddag till en eftermiddag vecka 23.  

Jag säger bara GIVE-ME-A-BREAK,GROW-UP,SHUT-UP,TALK-TO-THE-HAND AND TELL-IT-TO-MY-CHINESE-FREIND: SUE ME!

Nu tänker jag dock släppa min irritation och äta lax med min karl. Jag tänker härmed stå ovanför sånt här dravvel.
Såreså! ;)

Kommentarer
Postat av: sis

OJ! inte likt Ida Maria, men mycket väl rutet:)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback