still,with every heartbeat.
Jag drabbade av en lätt rastlöshet ikväll efter att mina vänninor åkt hem till sitt så därför bestämde jag mig för att ratta skrållan mot Kullen och se vad mamma och pappa hade för sig. Jag drack kaffe,tittade på några gamla semesterbilder,pratade med mamma om min arbetssituation,tittade på deras nya fotölj och när jag sedan skulle bege mig hemåt igen så kom mamma dragandes med två kartonger med saker som jag stuvat undan och sedan glömt redan långt innan jag flyttade hemifrån. Det var kartonger med gamla brev,kort ,skrivböcker,foton och två dagböcker. Behöver jag säga vad jag spenderat den senaste timmet med?
Det är jätteroligt att ta den där trippen down memorylane men samtidgt blir jag vemodigt och lite blå i sinnet. Det var så svårt att vara 15 år. Det gör mig så ont att läsa de ord man skrev då, om den värd jag levde i. Det gör mig lite ledsen och beklämd och jag vill ta den där osäkra tjejen i famnen och vagga henne lite.
Vad lite man visste. vad fel man tänkte. vad svårt det var. så många tårar man tydligen grät över saker som inte var värda dem. Varför kunde ingen ha berättat åt oss.att vi var värda allt?
Jag hade velat berätta åt alla tjejer som är 15 år idag,att allt blir så mycket bättre. att livet inte alltid kommer vara sådär komplicerat och svårt. att det kommer bättre dagar. att det blir lättare. Det kommer nya problem,som iofs inte på något sätt är helt lätta att hantera men med åren så växer självkänslan och man inser att vissa saker är viktiga och andra inte. De personer som styrde och betydde allt då är oftast inte dem som man ser upp till några år senare. Jag är så glad att jag hade rätt personer runt mig då,de åren då vi behöver det allra mest.