novey

Jag kan inte hjälpa det. Kronprinsessans bröllop var så fantastiskt vackert och känslofyllt att både jag, mamma och mina systrar har snyftat oss genom Tv- sändningarna så fort vi hamnat framför dem. Bröllopskonserten igår var lika vacker den med. Jag vet att man i min ålder (ungdomlig ålder ALLTSÅ för er som undrade!!) aldrig ska erkänna att man myser för något som har med monarki att göra. Ungdomar ska vara republikaner men det skiter jag i.

men jag veet. Mitt bloggande är inte direkt något man kan ställa klockan efter. Ja möjligt vis sommartid och vintertid men någon större regelbundenhet än så är inget jag råder er att satsa pengar på.

Men ni vet hur det är när man kommer hem efter att ha varit borta länge. Dagarna såhär innan jag börjar på mitt nya jobb (ihh) går åt till att umgås och bara vara. Idag har  systrarna Lahdenperä i samlad trupp genomfört den årliga traditionen "bygga ihop jättestudsmatta". Det tar sig! Iår behövde vi bara riva ner eländet och börja om från början EN gång!:)

Igår ägnade vi dagen åt att fira min söta svägerska som tog studenten. Jag minns det som igår. All glädje och förväntan och den stora sorglösheten. (Jo Stefan,SÅ var det! ;) Jag blir allt lite smårörd av skolavslutningar och studenter klädda i vitt. Det känns så hoppfullt på något sätt. Senare på kvällen drack vi vin och jag och M passade på att bli sentimentala somde tanter vi råkat bli och ge ungdomen tips inför framtiden. Följ era drömmar men lyssna både på hjärtat OCH hjärnan.

Jag tillägnar denna text och fabulösa sång av herr Winnerbäck till er:

Vi hade allt, och friheten var ännu inte stulen
vi hade skogarna i söder, drömmarna i väster
och sandade vägar under hjulen
och vi visste ingenting om verkligheten,
ja vi sökte i det stora efter svar
Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln
Du har vaknat i fel säng, du har vart kär
Och framtiden väntade som en farlig gåta
Man har bråttom dit, sen är man där

I en stad som får en att bli större än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Jag har ingen lust, Jag fastnar framför tv:n när det skymmer
att följa dig i livet och skynda mig hem,
för att fylla på så mycket skåpen rymmer
Jag prata med en vän innan jag reste,
Hon sa du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett

Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp?
Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger opp
Där elden falnar men fortfarande glöder
Vi kan inte färdas, bakåt i tiden,
och det skulle bara va ett steg tillbaka
Jag hatar min rastlöshet, jag älskar min tjej
det är så mycket som jag glömmer att bejaka

Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är

Du är min vän, och stormarna i vår blir våra bröder
Våra fäder tacklar av nu, världen är vår
Där elden falnar men fortfarande glöder.

Om vi ses, bland dimmorna i norr eller i söder
Med drömmen i behåll och med lust att ta vid
Där elden falnar men fortfarande glöder.

Jag och Stefan bilar hem till Gällivare ca 120 mil genom ett Sverige i full sommarskrud och strålande sol. Just nu är vi i Umeå där M & J har låtit oss sova på deras kingsize-luftmadrass. I ett anfall av akut lappsjuka för några veckor sedan trodde vi att vi faktiskt skulle orka köra Karlstad - Gällivare utan sovstopp men som tur var så tog vi vårt förnuft till fånga. Vad är det för meining att komma hem utmattade 4 på morgonen liksom?

Vi ägnade som sagt gårdagen åt att städa ur vår tillfälliga lägenhet i Karlstad igår. Jag höll på att plocka i sovrummet medan S skurade golven i vardagsrummet. När han är klar ropar han;