novey

Vad har jag gjort för att förtjäna denna fina man? Som ser mig när jag är ledsen och lite tyngd över vardagen.
Munyemo!<3

Det har varit en lördag i min smak. Jag har fått sova tills jag vaknat av mig själv. Det är förövrigt ett äventyr att sova ihop med mig. Igår när S kröp ner i sängen där jag redan nassade och lade sin arm runt mig så hade jag med barsk stämma rutit; VEM ÄR DU?? Jag har sagt många klokheter under inverkan av sömn i min dar.

Efter en god natt sömn bestämde jag mig för aktiviteten "valla tjockis". detta går ut på att man tar med en vän som är gravid ut på långpromenad. Min kära vän plågades av foglossningar men jag besvarade alla klagomål med ett muntert; "det är nyttigt med motion,HEJJAPÅ BARA!".

Efter detta lade jag mig i badkaret och läste Mötley Crues biografi. Vilket jädra svammel. Jag älskar snälla män. Män som kör upp gitarrskaft lite här och där på kvinnor ids jag inte läsa om.
Nåväl.

Kvällen spenderades med middag på Olles med damerna. Efter god mat och en öl skulle några i sällskapet fortsätta med drinkeriet men tre av oss bestämde oss för att runda av. Det var L som är gravid, S som är tvåbarnsmor...och så jag då! Jag har ingen annan ursäkt än att jag är en gammal nucka som är för gammal för rock n´roll.
Nu sitter jag istället och tittar på Kung fu Panda och dricker en till öl i min egen soffa. Det är inte så rackarns dumt det heller!:)

Kanske måste jag skriva ett blogginlägg om Carolin?
Grannar uttalar sig i press och TV,någon skickar in privata bilder till kvällstidningarna och har därmed råd att åka på den där semestern till Thailand i februari,Aftonbladet smyger i buskarna och fotar villan där hans fru och barn fortfarande ska ha sitt hem,folk skvallrar och kommer på såhär i efterhand att "jo han har ju alltid varit lite konstig trots allt" och det finns forum på internet som bara handlar om Carolin och där amatörkriminalare får gotta sig med sina teorier om styckmord och kärleksaffärer. NSD går ut med namn och bild i tidningen. Jag tycker hela historian börjar bli riktigt smutsig.

Man har hittat en kropp. Carolin är död. Av någon anledning har den här mannen tagit livet av henne.
Varför? Ja det får vi säkert snart veta. Det är det enda vi vet. Det vi också vet är att det någonstans just nu sitter två förstörda familjer - den ena är Carolins och den andra är de anhöriga till mannen.

NSD tycker de har gjort ett hjältedåd och slår sig själva för bröstet. De,den lilla lokaltidningen har minsann varit tuffa nog att våga publicera både namn och bild på mördaren. Expressen gör det inte. Aftonbladet gör det inte.Leif Silbersky skällde ut dem efter noter i radio idag. Klart att en mördare ska ha sitt straff men är det NSD´s jobb att agera domstol? och vem straffas hårdast genom NSD´s handlande? Är det möjligtvis tre barn och en fru?

En kropp är nu hittad. Snart går dagar och veckor och dessa veckor med sökandet efter Carolin kommer inte ligga lika färska i minnet längre. Men när gamarna är mättade och när NSD får börja skriva om lokalpolitik,lägenhetsbråk och gruvdamm på utemöbler igen så finns det fortfarande två förstörda familjer kvar. Det finns två familjer vars liv aldrig blir detsamma igen. Men de är redan bortglömda av NSD och grannar som gjorde uttalanden och sålde gamla semesterbilder till Aftonbladet.

Mina tankar är hos er.

I lördags trotsade jag allt vad morgondagen hette och gick ut på dans med brudarna. Krogbesöket är inte så mycket att orda om(goldstrike? sen när blev det en bra idé? va?) men innan det så hade vi en rackarns trevlig förferre. K grävde fram en bränd skiva med låtar från vår ungdom och det fanns så många godbitar på den skivan så vi knappt kunde slita oss när det var dax att bege sig! Vi stod med klackarna och ytterkläder på i vardagsrummet och pep " nej vi måste bara lyssna på den där låten innan vi går!" Detta upprepades sedan sisådär 35 gånger innan vi lyckades ta oss iväg.

Den här låten lyssna vi mycket på där vi var unga,typ 18 barre. Nu i efterhand kan jag tänka att livet var så enkelt då men ändå ganska svårt. Och hur roligt vi än hade (för det hade vi,ja voi voi!) så hade jag faktiskt inte velat ha den tiden tillbaka.
Jag kan ibland skrämmas över att åren går så fort. Nyss firade vi våra 18-årsdagar och vad hände sen? vad blev det av oss?
Svaret är att det blev sjuksköterskor,ekonomer,gruvarbetare och småttingmammor av oss. Bland mycket annat. 

Jag känner en stor glädje över att jag,trots att åren gått, fortfarande får pimpla vin och tjoa med samma personer som då, då när ovanstående låt snurrade på stereon..

För ett tag sen öpnnade Dollarstore här i stan och folk blev som galna,köerna ringlade långa och det gjordes uttalanden om "att detta är ju rena rama Ikea för oss" i lokaltidningen. Jag var inte sådär överdrivet entusiastisk. En till skräp och skrot-affär, jippihurra liksom. Eftersom jag sen drog till Umeå så hann jag aldrig besöka varuhuset - föränn idag.

Jag ändrar mig! Dollarstore is the shit! Jag hittade en massa bra grejer plus en hel mugg med godis för en tjuga!
Evelina hittade en monsterhand med blod på (just blodet är mycket viktigt.), som vi var tvungen att prata om en lång stund i bilen efteråt medan hennes kära mor var inne på coop och handlade käk. Fransgardiner,julpynt,godis och monsterhänder - allt under ett och samma tak! kan ju typ inte bli bättre!

Att sitta på ett tåg påväg hem och lyssna på den här låten i ipoden,det är baske mig lite för klyschigt. T.o.m. för att vara jag! Men bara de som vet hur det är att stå med varsin fot i två olika hem vet vilken lättnad det är att får komma hem. Till ett enda hem.

Jag vet inte hur det är tänkt det här med hyresrätter. Man bor i en lägenhet i flera år,men sen när man flyttar ut får det tydligen inte synas att en människa har bott där? Jaja. Tack för den här tiden Bostaden Umeå AB,jag hoppas inte på något fortsatt sammarbete! Jag längtar hem nu!

Jag måste säga att något av de dummaste webbupplagorna av våra dags-och kvällstidningar kunde ha gjort var att öppna upp funktionen där folk får kommentera artiklarna de just läst. Jag får spunk på riktigt alltså av alla puckon som nu funnit sina forum. För vad är det här liksom?
Jag läser om världens gulligaste farbror i Aftonbladet. Han var busschaufför men när bussen han skulle köra gick sönder så tog han saken i egna händer och hämtade sin egen privata bil för att skjutsa passagerarna som stod och väntade vid hållplatserna.
Här är den normala reaktionen: men åh vilken fin farbror,det borde finnas fler som honom.
Men nehejdå,bland kommentarerna till artikeln har någon istället skrivit en långt spydigt inlägg om att gubben inte hade tänkt på miljön och vilken förorening han bidrog till genom att skjutsa runt massa folk. Det var hans fel att isarna smälter och isbjörnarna kolar på Antarktis. Typ.

En annan artikel. Om en liten pojkes kamp mot en obotlig cancer och om det stöd han fått i form av gåvor och annat av okända människor. Den normala reaktionen: en rörande historia.
Bland kommentarerna spyr istället någon galla och är sur för att ingen bryr sig om de med prostatacancer också?

Snälla Aftonbladet och ni andra. lägg ner denna funktion och låt oss få fortsätta med att leva i tron om att det ändå finns lite hopp för mänskligheten kvar. Låt alla människor som måste tycka någonting om allting istället få göra som förr i tiden och skicka in sina kloka tankar per post istället. Då kanske man lyckas sålla bort några iallafall,typ de som är förbannade över att priset på frimärken blivit så dyrt och därför vägrar skicka brev. Plus att det då kan råka komma bort några insändare i hanteringen också....attans så synd.

Om det är jobbigt att flytta? MEN SKOJA INTE!
Mor och far anlände till Umeå på fredagkväll för att hjälpa mig med möblerna samt flyttstädningen. Jag är dem evigt tacksam för att de alltid ställer upp för mig och t.o.m. lyckas påskina att de tycker om att göra det! Jag tyckte att jag och S hade förberett flytten så rackarns bra veckan innan då vi tömt förråd och massor med skåp men det här med att flytta,det är ingenting som låter sig göras på en förmiddag. Tidigt på lördagmorgon satte min kära far igång med att skruva isär möbler som såklart var för stora för att få in i hissen (men vi hade en hiss iaf!) medan jag och mamma började dammtorka lister och.....ve och fasa...städa köket! Jag fattar det inte,men det är som att för varje skåp man lyckats tömma och städa ur så öppnar sig två nya - fulla med saker man inte visste att man hade och definitivt inte vet vad man ska göra av!

Till saken hör att jag är värdelös att slänga grejer (Sofia - jag är nästan som din syster och de 200 sugrören!) men nu hade jag verkligen bestämt mig för att rensa. och då menar jag inte rensa som när jag storstädar överfulla garderober och finner det legitimt att behålla allt jag har i dem förutom tre par urtvättade trosor och en egenritad t-shirt från mitt konfirmationsläger 1997. Typ.
Tanken "jamen den här kan ju vara bra att ha i skogen/när man målar/om jag råkar gå upp 15 kilo" blir liksom till en tvångstanke som jag inte kan gå emot.

och ugnen sen då! Det var den som tog knäcken på mig och min mor och gjorde att vi var tvugna att öppna en öl. (mot bordet för vi hade råkat packa ner allt vad kapsylöppnare heter!) Hur kan det finnas så mycket att städa och torka i ett kök där en ändå normalrenlig människa har bott? Det är frågan.

Men nu är det dock gjort (återigen,jag är mina päron evigt tacksam!) och nu är det bara att hålla tummarna inför besiktningen som jag ska boka till veckan. Eftersom min lägenhet ekar tom nu så har jag flyttat in i K´s föräldrars 6-rums lägenhet på Ålidhöjd den här veckan. De två semestrar i grekland så jag bor gott här och har mycket plats att svänga på svansen på. Nu ska  vi äta älgkött. Kram på er och spara inte massa skräp i era skåp! 

YÄÄS jag klarade det! och vad lär vi oss av detta då? Jo att det är helt okej att skolka från skolan i tre veckor och åka till thailand istället! ;)
(men man får svettas lite för det i efterhand!)

Ibland undrar jag hur jag ska klara av att arbeta som sjuksköterska. Som idag,när jag satt med på ett möte där allt bara var överjäkligt sorgligt och min patient grät och de anhöriga grät. och jag satt där,också med tårar brännande bakom ögonlocken och en klump i halsen och försökte vara det vi så fint kallar "proffessionell". Hur ska jag lära mig klara av känslan att inte kunna göra något mer när det ändå finns så mycket kvar att göra? Hur ska man lyckas få bort känslan av otillräcklighet som lägger sig som ett tungt täcke över mig fast anhöriga strör  lovord om tiden som varit?

Ibland kan jag känna mig sugen på att se en riktigt sorglig film, ett riktigt tårdrypande drama sådär. Idag känner jag att det verkliga livet och "naturens naturliga gång" är det sorgligaste som vi kan betrakta ibland.

"I remember what you used to say
That Things won't tumble down
but Now we're here
And finally it changed
We are not standing on solid ground.

Where will I be 365 days from now,
tell me?
what would I feel 365 nights without you?
what would I do?"