novey

Ibland är det svårt att vara sjuksköterska. Det fick jag uppleva den här veckan då jag på mitt jobb stod som den berömda länken mellan de medicinska beslut som läkarna fattar och de emotionella dilemman som anhöriga får tackla. Så många tårar ute i korridoren,ångest,sorg och frustration. och hur många medicinska anledningar och motiv det än finns för ett beslut så  går det inte att komma ifrån att det många gånger är omöjligt svårt att acceptera att någon man älskar nu ska dö.

och återigen,alla dessa etiska dilemman;
för vem vet när en människa ska dö?
Vem kan bestämma vad som är ett värdigt liv?
Hur vet man vad en annan människa hade velat som nu inte kan prata för sig själv?
När ska man inte längre förlänga ett liv? hur vet man att man har kommit till den punkt där man bara förlänger ett lidande?