om att komma till insikt.
Alltid när jag och mitt "gäng" sitter och äter lunch så är det ett brett fält av samtalsämnen som hinner avverkas och kasten är ofta snabba mellan det ena och det tredje. Idag diskuterades lexingtonlakan,mindre lämpliga ämnen att skriva C-uppsats i och hur bullar som inte smakar något annat än fett och socker ändå kan vara så goda?
Under dagen i en helt annan diskussion fick jag även höra en sak som fastnade;
"man har levt som en elak idiot och smugit ut från trapputgångar halv 8 på söndagmornar när ens kille trott man varit hemma, man har aldrig kunde lämna sin telefon obevakad eftersom man har skrivit sms som inte är okej och man har alltid varit rädd att sanningen skulle komma fram. Men just då,när man var uppe i det så rättfärdigade man sig själv och tyckte inte det var så farligt. Det är först när man levt så man inser vilken befrielse och lättnad det är att leva i ett ärligt förhållande där man INTE gör så mot varandra. Jag tycker så synd om folk som lever så numera,det är så själadödande."
smärtsamt sant mina vänner.