novey

Det är en trött sjuksköterska som sitter i sitt kök ikväll. Vi befinner oss i en tuff jobbsituation på jobbet och det finns inte mycket utrymme till reflektion och eftertanke under arbetsdagen. 20 vårdplatser på en avdelning och 24 inlagda patienter och ständigt för liten personalstyrka resulterar i 8 -timmarsskift utan att få sitta ner i mer än 10 minuter i sträck på hela dagen och utan riktig mat i magen. Ordet "måsten" får en helt annan innebörd när man jobbar med sjuka människor. I den världen är "måsten" riktiga måsten och ibland ingenting som klarar av att vänta i 45 minuter medan man äter lunch. Samtidigt så tar jag mina äldre kollegors ord på allvar,när de säger att man måste komma ihåg sig själv också. För ingen blir hjälpt av att de som ska hjälpa inte orkar.

En farbror frågade hur många kilometrar vi går på ett skift  igårkväll,när jag för femtiotredje gången, småsprang förbi bordet där han och en medpatient satt och fikade utanför läkemedelsrummet där mina ärenden aldrig tycktes sina.
Det har jag ingen aning om men snart drar våran stegtävling igång så då lär vi få veta!

Nej,jag är trött. men ändå glad. för att vara igång och för att få möjlighet att utforska en ny yrkesroll. Var vindarna sedan bär mig är det ingen som vet. Det finns nog ingenting som tär på en människa som att varje dag jobba med andra människor, men det finns nog samtidigt inget jobb som samtidigt ger en så mycket tillbaka. Så mycket sorg, smärta och ångest man ofta får axla men också så många fina ögonblick och så mycket tacksamhet på en och samma gång.